Ett brev på svenska

Brukar kunna skriva nåt för att få ut mina känslor.
Oftast brukar det resultera i en dikt eller en text,
nåt som går att spinna vidare på, och kanske göra en låt av.
Men denhär gången blev det något annat, det blev ett brev.
Ett brev till en person som jag önskar jag kunde fått lära känna bättre.


Jag träffade dig bara några gånger, men det intryck du gjorde redan
den första gången var omätligt.
Vi sade bara hej till varandra, men sättet du hälsade på,
det var inte "vem fan e du?", det var mer "nämen tjenare, läget?".

Den där känslan jag kände då,
det var som att vi hade känt varann länge.
Vem vet, vi hade åtminstone en gemensam vän, ante,
och kanske hade vi träffats nånstans före, på avstånd.
Men just det där ögonblicket, det är det jag alltid kommer att minnas.

Och jag vågar svära på att det är därför jag saknar dig så otroligt.
Just tack vare att du hade förmågan att ta även "okända" människor
till dig, inte bara stöta bort dem för att du inte kände dem.

Jag önskar jag hade lärt känna dig bättre, nu blev det tyvärr inte så
för ödet, det där nyckfulla ödet, ville inte det.

Allt jag kan göra nu är att hoppas att du är på en bättre plats nu.
Vi kommer ses igen, nånstans, nångång.
Som du skulle sagt
'det vet du'.

sov sött Hasse, vi ses igen.
När vi gör det, det bestämmer Ödet


Avslutar med att rikta en tanke till Hasses släkt,
samt också de som stod Hasse nära som vänner.

Vila i frid, mannen...